Lucy Idag hade vi möte på jobbet. Jag satt där och försökte fokusera, verkligen försökte. Men tankarna fladdrade, fastnade på ljud, ord som försvann lika snabbt som de kom. ADHD gör det inte alltid lätt att vara “med” på det sätt som förväntas.
Ibland kan jag känna mig dum för det. Som att jag borde kunna skärpa mig mer. Men idag försöker jag vara snäll mot mig själv. För mitt i allt detta finns något som väger tyngre än svårigheten att fokusera. Jag har ett jobb. Ett jobb jag är stolt över. Jag är stolt över att jag fick den här arbetsplatsen. Stolt över att någon såg något i mig och sa ”du hör hemma här”.
Det kan hända alla. Det kan hända vem som helst. Alla kan falla. Alla kan misslyckas. Alla kan göra ett misstag. Men alla kan resa sig och bli starka igen.
Att få tillhöra ett sammanhang betyder mer än jag ibland vågar erkänna. Här känner jag mig behövd. Jag är inte bara “den med ADHD och Autism”, utan en person som bidrar, som räknas, som är viktig. Och det gör något med mig. Det bygger självkänsla, lite i taget.
Så även om möten är svåra, även om fokus glider iväg, så sitter jag där med en känsla av tacksamhet. Jag är här. Jag duger. Jag gör mitt bästa.
