Lucy Det var många år sedan jag lämnade honom. Ändå finns han kvar i mitt liv, inte som människa, utan som ett eko. Ett minne av manipulation, rädsla och långsam nedbrytning.
Jag levde i en sjuk relation med en narcissist. En människa som saknade empati, som vred verkligheten tills jag började tvivla på mig själv. Jag anmälde honom en gång. Ingenting hände. Som så ofta förr tystnade historien där. Idag fick jag veta att han är dömd. För försök till utnyttjande av barn för sexuell posering och för sexuellt ofredande. Det slog luften ur mig. Inte för att jag blev förvånad. Utan för att sanningen till slut hann ikapp honom. Jag var inte ensam.
Det var aldrig “bara jag”. Det var aldrig överdrivet, aldrig inbillat, aldrig för känsligt. När rättvisan kommer sent betyder det inte att den är mindre sann. Det finns en särskild sorts ilska som föds när någon går fri alldeles för länge. En ilska över alla år av tystnad. Över alla som inte blev trodda. Över alla som bar skulden som aldrig var deras.
Han förtjänar konsekvenser. Inte mitt hat. Inte mitt liv. Bara konsekvenser.
Själv sitter jag på jobbet idag. Trött ända in i ögonen, som om jag skulle behöva droppa kaffe rakt in i synen för att orka. Livet pågår märkligt nog samtidigt som världen skakar. Snart ska jag skriva till tidningen. Kanske blir det faktasidor. Kanske om Columbus. Ironiskt ändå, hur man kan skriva om upptäcktsresor när man själv precis återupptäckt en gammal sanning.
Det här inlägget är inte för honom.
Det är för mig. Och för dig som läser och kanske känner igen dig. Du var inte ensam. Du var aldrig svag. Och sanningen har ett långsamt steg men den stannar inte.
