Lucy Hej! Nu jäser mina dumma semmelbullar. Ja, jag säger dumma – för det här var inte någon romantisk bakstund och mysig musik i bakgrunden. Det här var ett träningspass för överkroppen. Degen var seg och jag har nu både muskelvärk i armarna och mjölksyra från helvetet efter att ha rullat de där jävlarna. Seriöst, jag övervägde flera gånger att bara öppna fönstret och kasta ut hela degen. Men vi tog oss igenom det tillsammans. Nu ska de i alla fall jäsa i 2–3 timmar (lyxigt ändå), så jag har äntligen fått lite paus. Snart är det bara pensling och swisch in i ugnen. Förhoppningsvis utan någon tragisk olycka!
Som om inte det räckte så fick jag mjöl överallt. På kläderna, i håret, på ställen där mjöl absolut inte hör hemma. Kul! Verkligen toppen. Mellan degkriserna har jag faktiskt hunnit läsa lite i boken, storstädat badrummet och renbäddat gästrummet. Känner mig ändå rätt produktiv trots allt.
Imorgon kväll kommer min fina lillebror hit från Finland. Det ska bli så mysigt att få träffa honom. Han kommer också att närvara på min fasters begravning. Jag kommer tyvärr inte kunna följa med – det är en lång bilresa fram och tillbaka, och med värken i kroppen hade alla vibrationer blivit alldeles för mycket. Det känns såklart tråkigt, men ibland måste man lyssna på kroppen, även när hjärtat vill annat.
Nu ska jag njuta av jäspausen, försöka skaka ur mjölet ur håret och hoppas innerligt att semmelbullarna åtminstone blir goda. Efter allt det här är de skyldiga mig det.
