Lucy Jag lever med fibromyalgi. Det betyder att jag ofta har ont i kroppen och är väldigt trött. Ibland känns det som träningsvärk överallt, fast jag inte har tränat. Vissa dagar värker det mer, andra dagar lite mindre. Ofta bränns och sticker det i hela kroppen, även ansiktet. Beröring kan vara plågsamt. Dagarna känns jobbiga, ibland är det inte hanterbart, alls! Sen är det så svårt för andra att förstå hur det verkligen är. Jag känner mig så trasig.
Det som är svårt är att det inte syns utanpå. Jag kan se pigg ut, men inuti är jag helt slut. Min energi tar slut snabbare än jag vill, och det tar lång tid att vila upp sig igen. Vardagliga sysslor är en mardröm ibland. Jag hinner inte i kapp alls. Mycket tar lång tid att utföra, ibland tar det t.ex en hel dag för mig att renbädda sängen – menar byta lakan, påslakan, örngott och bädda. Hur svårt ska det vara egentligen? För mig är det bara det. Men det är såklart inte såhär alla dagar. Vissa dagar härdar jag ut.
Fibromyalgi är en del av mitt liv, men det är inte hela jag. Jag är mer än min smärta. Och jag gör så gott jag kan, varje dag.
Jag har muskelvärk och ledvärk dagligen. Jag har fått lära mig att ta en dag i taget. Att vila när jag behöver. Att säga nej ibland, även om jag egentligen vill säga ja. Det är inte alltid lätt. Samtidigt har jag blivit bättre på att lyssna på min kropp. Jag uppskattar små saker mer. En bra dag, en kort promenad, en stund utan värk – det betyder mycket.
