Lucy Alltså… vissa människor är bara menade att finnas i ens liv. Johanna är inte bara min bästa vän – hon är min själssyster, min mentala tvilling och beviset på att universum ibland faktiskt gör helt rätt.
Vi har känt varandra i över 20 år. Vi har ALDRIG träffats. Ändå synkar vi bättre än folk som bor ihop. Förklara det om ni kan. Våra hjärnor high-fivar varandra konstant.
Johanna ger mig så mycket skratt att det är ett under att jag fortfarande har hela möbler kvar. Ibland är hon så rolig att jag ramlar av soffan. På riktigt. Skrattgråt, andnöd, ”jag-kan-inte-resa-mig” nivå. Älskade lilla människa alltså.
Och att hon står ut med mig? Det är fan ett mirakel. Jag är ju inte direkt standardmodell. Men kanske är det just därför jag är one in a million och helt orimligt amazing. Och tillsammans? Ja, då är vi två one in a million. Det blir liksom för mycket greatness i samma vänskap.
Det ENDA som fattas oss nu är systermuggar. Matchande. Heliga. Hon sitter i ena änden av landet, jag i den andra, och där sitter vi ändå och sörplar kaffe samtidigt ur våra systermuggar. Distansvänskap deluxe. Mysfaktor 10/10!
När vi blir gamla ska vi bo grannar. Ingen diskussion. Vi kommer sitta på varsin veranda, skrika till varandra, dricka kaffe, skratta åt exakt samma saker och vara de där tanterna folk undrar lite över. Det är drömmen. Det är LIVET.
Tack Johanna, för att du alltid finns där. När jag faller, när jag flyger och när jag bara är allmänt jag. Du är konstant. Och det är ovärderligt.
Själssystrar. För alltid ♥
