Det är svårt att sätta ord på hur jag egentligen mår just nu. Kanske för att jag så länge har varit tvungen att bita ihop. Le, fungera, fortsätta. Men sanningen är att det är tufft. Väldigt tufft.
Jag lever med kronisk värk. Fibromyalgi. Diskbråck i de tre nedersta ländkotorna. Och svår artros i mitt vänstra knä. Smärta som aldrig riktigt släpper, som finns där från att jag vaknar tills jag somnar – och ibland även i sömnen. Det är inte “lite ont”, det är inte något som går över med vila eller vilja.
Just nu känner jag mig ledsen. Tom. Trött på ett sätt som går djupare än vanlig trötthet.
Jag har fått en ny läkare, men istället för att känna mig trygg och lyssnad på känner jag mig ifrågasatt. Som om min smärta inte riktigt tas på allvar. Som om det jag lever med varje dag går att lösa med Alvedon. Ett läkemedel som knappt hjälper mot huvudvärk, än mindre mot kronisk smärta från nerver, leder och muskler.
Det gör ont – inte bara i kroppen, utan också inuti. För när man redan kämpar med ständig värk behöver man inte också kämpa för att bli trodd.
Jag försöker förstå, men har svårt att acceptera synsättet att jag “ska klara mig” på något som uppenbart inte hjälper. Min smärta är kronisk. Den går inte att trolla bort. Den kräver kunskap, helhetssyn och en genomtänkt smärtbehandlingsplan som faktiskt tar hänsyn till mina diagnoser och mitt liv.
Det jag önskar är egentligen inte orimligt. Jag vill ha en läkare som lyssnar. Som försöker förstå. Som ser skillnaden mellan tillfällig värk och ett liv med kronisk smärta. Någon som vill hjälpa mig framåt, inte bara bocka av ett besök.
Jag hoppas fortfarande. På att få byta läkare. På att möta någon med rätt kompetens och empati. På en ny smärtplan som gör att jag kan leva – inte bara överleva dag för dag.
Tills dess försöker jag hålla ihop. Skriva av mig. Vara ärlig. För det här är min verklighet. Och även om den inte alltid syns, så är den alltid där.
