Visar: 1 - 20 av 29 RESULTAT

Kaotisk vecka alltså

Hej! Vilken vecka det har varit. Jag känner mig ganska trött, men försöker ändå landa i något lite mjukare nu. Tågolyckan i Landskrona påverkade mig mer än jag trodde, och det har varit mycket känslor kring det. Det är fortfarande lite jobbigt ibland, men jag försöker påminna mig själv om att det är okej och att det får ta tid.

Idag (torsdag) fick jag vara hemma från jobb för jag mådde så fruktansvärt dåligt. Hostat hela natten och hade halsont. Hängig med värkproblematik. Har kommit fram till att det nog är Antihistaminet jag börjat med för kvalsterallergin kan vara boven. Jag är så fruktansvärt torr i munnen och halsen. Dricker vatten hela tiden. Hjälper inte mycket och sen börjar jag hosta massor pga det. Och börjar jag hosta massor kräks jag till slut. Denna dagen har varit jobbig. Fick kraftig blodsockerfall med och mådde så dåligt och så konstigt. Kände mig sjukt uppskakad efter det och somnade två timmar. Mådde inte helt ok och benen och armarna kändes som överkokt spagetti.

På fredag ska jag möta upp Offe vid stationen, och även om det känns lite nervöst så försöker jag tänka att det kommer gå bra. Jag längtar efter en stor varm kram!

Jag har varit rätt slut både psykiskt och fysiskt, och inser mer och mer hur mycket energi som faktiskt går åt – särskilt när man, som jag, omedvetet maskerar mycket. Så nu ger jag mig själv tillåtelse att ta det lugnt, släppa kraven och bara fokusera på att må bra. Kommer dock bli svårt.

Och något som verkligen lyser upp allt just nu – jag har fått en ny platta! Så i helgen ska jag bara ta det lugnt och nörda ner mig i den, lära mig massa nytt och göra sånt som gör mig glad. Jag älskar den och kallar den Ingrid-Marie.

Känns ändå fint att ha något att se fram emot!

Jag får ingen luft

Hej bloggen! Idag mår jag inte så bra. Jag känner mig överväldigad, ångestfylld och överstimulerad. Det är en jobbig känsla, särskilt när jag egentligen bara vill kunna njuta av helgen. Men istället snurrar tankarna kring nästa vecka och alla måsten som väntar.

Jag tror att mycket handlar om min autism. När det blir för många intryck på en gång kan det liksom slå över. Ljud, ljus, sociala sammanhang och allt som händer runt omkring kan bli för mycket. Då känns det nästan som att hjärnan trycker på paus samtidigt som kroppen får panik. Jag låser mig lite och allt känns väldigt stort och svårt.

Just nu känns det mest överväldigande. Som att jag inte riktigt får luft. Svårt att förklara egentligen, men kanske känner någon igen känslan. Men jag vet också att det brukar lösa sig. Det känns bara extra tungt just i stunden.

Något jag verkligen ser fram emot är fredag när älsklingen kommer. Då tänker jag borra ner mig i hans famn, känna hans doft och bara ta emot all värme. Just nu känns det som precis det jag behöver mest i världen – en riktigt lång kram.

Trots allt har dagen ändå haft sina fina stunder. Jag fick ett städryck här hemma, lagade mat och har umgåtts med Luna. Vi ska lämna henne på måndag, så vi försöker passa på att ha det lite extra mysigt nu. Vi har även varit iväg och handlat lite gott tillsammans idag.

Maten har däremot varit svår idag igen. Jag mår så illa och får knappt i mig något. Till middag gjorde jag korvstroganoff med ris till de andra, men själv har jag bara fått i mig lite knäckebröd och frukt. Och ändå mår jag illa efter bara två knäckemackor. Det är verkligen jobbigt när det blir så här, men tyvärr händer det ibland.

Nu tänker jag försöka ta resten av kvällen lugnt. Andas lite, vila hjärnan och påminna mig själv om att det är okej att ta en dag i taget.

Prioritera dig själv

Hej bloggen! Alltså jag känner mig helt dränerad. Jag blir lätt så fruktansvärt trött, det känns som jag ska somna stående liksom. Jag tycker nästan att kaffe och energidryck gör det värre, men det kanske bara är något jag inbillar mig. Jag har köpt koffeintabletter på Apoteket som jag provar nu och som jag hoppas ska hjälpa mig.

Jag vaknade ganska tidigt idag för att jag skulle vara hos min diabetessköterska på Vårdcentralen i morse. Sen kom jag till jobbet. När jag slutar idag ska jag snabbt till ICA och sen till diabetessköterskan igen, fast med mamma denna gången.

Jag känner mig så himla oinspirerad och omotiverad den senaste tiden. Det har mest blivit mys med dottern som är hos mig och vi har bara umgåtts, tittat på film, serier och ätit gott.

Helt ur balans

Hej! Alltså, fan vad jag känner mig off. Helt ur balans bara. Jag mår helt enkelt inte så bra just nu.

Den här veckan har varit lite berg-och-dalbana. Vissa stunder har jag mått bra, skrattat och haft kul. Andra stunder har det varit precis tvärtom.

Jag känner mig överväldigad av alla förändringar och allt som hänt den senaste tiden. It’s too much, liksom. Hjärnan hänger inte riktigt med.

Jag har läst mycket för att försöka landa i allt. Ikväll ska jag titta på Melodifestivalen, trycka i mig salta chips med dill & gräslök-dipp och bara vara. Och det är faktiskt helt okej!

Vi kör en ny vecka

Hej fina ni! Alltså, jag hänger liksom inte riktigt med i dagarna just nu. Veckan som varit har varit minst sagt intensiv! Det har varit fullt upp, mycket som hänt och samtidigt väldigt roligt. Men ni vet när man kör på lite för länge utan paus? I slutet av veckan kände jag verkligen kortslutningen och fysisk och psykisk utmattning.

Så igår och idag har jag gjort det enda rätta, vilat. Inga måsten, inga krav. Bara samla ny energi och låta kroppen och hjärnan komma ikapp. Min autism och min ADHD krockar lite med varandra ibland. Det är en balansgång, minst sagt.

Imorgon ska jag till min aktivitetsgrupp och det ska faktiskt bli så himla roligt. Jag får träffa mitt lilla tjejgäng igen och vi har alltid så kul tillsammans. Det är så fint att ha ett sammanhang där man bara får vara.

Och vet ni vad mer? Min nya handväska kommer imorgon! Jag beställde den från Sellpy förra veckan och jag är så taggad.

Jag har också suttit en del med bloggen. Jag är inte helt nöjd med hur den ser ut just nu, det kliar i fingrarna att fixa och ändra. Men jag hittar nog något jag verkligen tycker om snart. Det får ta den tid det tar.

På torsdag är det jobb och i helgen kommer tjejerna! Det känns som en perfekt mix av vardag och mys.

Fick detta fina armbandet från en kompis! Det står ”Fuck Chiari”, det är en svår hjärnsjukdom som är medfött. Tyvärr så har den gått sönder. Jag har kvar alla pärlor så ska laga den någon dag ♡

Att leva med fibromyalgi

Jag lever med fibromyalgi. Det betyder att jag ofta har ont i kroppen och är väldigt trött. Ibland känns det som träningsvärk överallt, fast jag inte har tränat. Vissa dagar värker det mer, andra dagar lite mindre. Ofta bränns och sticker det i hela kroppen, även ansiktet. Beröring kan vara plågsamt. Dagarna känns jobbiga, ibland är det inte hanterbart, alls! Sen är det så svårt för andra att förstå hur det verkligen är. Jag känner mig så trasig.

Det som är svårt är att det inte syns utanpå. Jag kan se pigg ut, men inuti är jag helt slut. Min energi tar slut snabbare än jag vill, och det tar lång tid att vila upp sig igen. Vardagliga sysslor är en mardröm ibland. Jag hinner inte i kapp alls. Mycket tar lång tid att utföra, ibland tar det t.ex en hel dag för mig att renbädda sängen – menar byta lakan, påslakan, örngott och bädda. Hur svårt ska det vara egentligen? För mig är det bara det. Men det är såklart inte såhär alla dagar. Vissa dagar härdar jag ut.

Fibromyalgi är en del av mitt liv, men det är inte hela jag. Jag är mer än min smärta. Och jag gör så gott jag kan, varje dag.

Jag har muskelvärk och ledvärk dagligen. Jag har fått lära mig att ta en dag i taget. Att vila när jag behöver. Att säga nej ibland, även om jag egentligen vill säga ja. Det är inte alltid lätt. Samtidigt har jag blivit bättre på att lyssna på min kropp. Jag uppskattar små saker mer. En bra dag, en kort promenad, en stund utan värk – det betyder mycket.

Jag hann knappt blunda

Hej fina ni! Men alltså, hur är det ens möjligt att det gått 10 dagar sedan jag skrev sist? Fast jag vet ju egentligen varför. Det har varit sjukhusbesök, vardagsskit och jag hade min yngsta dotter här förra veckan. Fem riktigt mysiga dagar tillsammans. Det blev mycket film, soffhäng och skratt. Sånt där som fyller på mammahjärtat ordentligt.

Samtidigt har jag varit sjuk. Jobbat. Och varit sjuk igen. Den här helgen har jag mest haft en nära och seriös relation med min säng på grund av värk i kroppen. Visste knappt om jag var 40 eller 80 år gammal. Idag orkade jag i alla fall ta mig iväg och handla. Yay för den! Och jag var på Apoteket med. Trött? Ja!

Mitt i allt har vi också hunnit med födelsedagsfiranden! Min lilla fluffbästis Tyra fyllde 9 år i fredags. Nio år! Min lilla grånosiga tant. På bilden ligger hon och sover i min säng, helt utslagen. Hon och jag är väldigt lika – vi tar vilandet på fullaste allvar. Och igår var det Lily, familjens lilla diva till Chihuahua, som fyllde 10 år. Tio! Tvåsiffrigt och allt. Hon bär sin ålder med attityd – och en liten blick som säger att hon äger stället.

Så vad händer idag? Inget speciellt. Och det är helt okej. Jag ska läsa vidare i boken jag började på igår (återkommer om den). Sen blir det råttmys och lite städ hos råttorna. Resten av dagen tänker jag låta vara lugn. Ingen prestation. Inga måsten. Bara vila, lite läsning, lite djurmys – och kanske en tupplur eller tre. Ibland är det precis det som behövs. 

Hur mycket orkar jag?

Alltså den här veckan. Jag har så många negativa kommentarer om den att jag knappt orkar rada upp dem. Värken har varit helt brutal. Det har varit sjukhusbesök, oro och en konstant klump i magen – mest för mamma. Min älskade mamma. Hon opererades i måndags bland annat, och som tur är mår hon okej nu. Bara det är ju en enorm lättnad.

I tisdags var planen att följa med henne till sjukhuset igen, men min kropp hade helt andra planer. Den skrek rakt ut nej. Jag kunde knappt lyfta armen och blev kvar i sängen mycket längre än tänkt. När de väl var på väg hem försökte jag i alla fall plocka undan och städa lite. Försökte iallafall. Kroppen var inte glad på mig.

Igår var det jobbdag. Och ja, det var kämpigt. Jag bet ihop, drog på mitt bästa ansikte och försökte dölja smärtan. Men, jag hade faktiskt otroligt kul. Jag längtar redan tillbaka till nästa vecka. Jag har alltid roligt där även om kroppen dummar sig. 

Idag var det dags för ännu en smärtundersökning. Ni vet, den där klassiska, de klämmer, känner, antecknar medan man själv sitter och gråter – ja, jag grät faktiskt. Känns som ingen vill fatta! Resultatet var 12 av 12 i smärtpoäng. Det kändes så dumt, för jag har gjort detta tre gånger nu och fattar inte varför man ska börja på ett igen. Känns som bortkastade pengar. Det betyder också att remissen äntligen skickas till smärtkliniken i Lund. Sen lär det väl ta tid innan jag får en tid där, men ändå. Ett steg fram.

Som om det inte räckte har det varit strul med både myndigheter och vården idag också. Jag känner mig helt sönderstressad och nästan kvävd av allt. Men nu har jag bestämt mig för att lägga det åt sidan tills på måndag. Det är ju faktiskt helg. Punkt!

Jag tog emot ett TUNGT paket från Matsmart för en stund sen och det högg till som en kniv i ländryggen. Nu kan jag knappt vrida eller vända mig. Är det så här ryggskott känns?

Veckans absoluta höjdpunkt då? Jag har köpt massor av nya böcker! Och jag längtar verkligen efter att börja läsa dem. Det är nog det bästa som hänt den här veckan, om jag ska vara ärlig. Just nu fortsätter jag läsa Viktor Frisks bok, invirad i en filt och med ambitionen att inte röra mig mer än nödvändigt.

Tråkig mellokväll

Hej! Hoppas alla mår bra! Jag känner mig lite besviken ikväll. Jag har nämligen precis förlorat ungefär en timme av mitt liv på att titta på Melodifestivalen. Alltså, vad hände? Bidragen var verkligen inte toppen. A-Teens var väl okej, men annars? Jaja. Det är som det är.

Nu ska jag i alla fall rädda resten av kvällen med min bok och kanske ett avsnitt (eller tre) true crime på TV4 Play. Det brukar aldrig göra en besviken.

Tidigare idag bakade jag morotskaka i långpanna och den blev så himla god. Alltså riktigt farligt god. Den fick väldigt bra betyg här hemma, kan jag säga. Jag fick visserligen också lite för högt blodsocker, men jag överlevde. Det är ändå huvudsaken. Kanske slänger upp receptet senare om någon är sugen.

Nu ligger jag i sängen och myser med världens bästa hund, Tyra! Och helt ärligt – det slår ju ändå Melodifestivalen alla dagar i veckan.

Svår med maten

Hej! Idag blev det en lång sovmorgon. Den varianten när hjärnan vägrar samarbeta och man stirrar i taket tills klockan plötsligt är efter tre innan man somnar. Så ja, sömnen och jag är fortfarande lite osams.

Humöret är ungefär samma som innan – lite nedstämt och seg. Jag har faktiskt lyckats med något välbehövligt idag. Jag har varit och storhandlat. Och inte nog med det, jag har också hämtat ut en stor papperskasse med mediciner som legat och väntat alldeles för länge. Ni vet, sånt man skjuter upp tills ”sen”. Sen kom tydligen idag. Bonuspoängen är att  sömntabletterna är utplockade, så med lite tur somnar jag tidigare ikväll. Det vore skönt, eftersom jag ska till Hamnen imorgon bitti. Vill inte vara en hängande uggla. Det ska faktiskt bli riktigt trevligt att träffa folk igen. Jag tror jag behöver det mer än jag vill erkänna.

Resten av dagen? Oklart. Aptiten är sisådär, men jag fick ändå i mig lite couscoussallad. Mest för att hålla blodsockret på en nivå som inte skriker ”akut drama”.

Känner mig så lost

Hej! Ikväll är en sån där kväll. En jobbig kväll. Hjärnan går på högvarv och kroppen känns som om den glömt hur man slappnar av. Ni vet. Ångest deluxe.

Jag tog lite ångestdämpande. Och det riktigt livsviktiga – stoppade in en snus. Snus är det bästa just nu.  Sen hamnade jag i true crime-träsket igen. ”Hur man hittar en mördare.” sjukt intressant. Sjukt obehagligt. En perfekt kombination när man redan är lite mesig och absolut inte behöver fler saker att grubbla över klockan 23.30. Men ändå, kan inte sluta titta.

Jag låg och tänkte att imorgon har jag inga måsten. Inga krav. Inga tider. En sån där lugn dag. Tills jag kom på Apoteket. Jag måste till hämta ut sömntabletter. Men vet ni vad? Det räknas knappt. Det är nästan self care.

Huvudet fullt av brus

Hej. Idag väller tröttheten över mig. På riktigt. Mår illa, känner mig öm i kroppen och helt i obalans. Ångest, huvudvärk och en känsla av att allt bara skaver. Jag är trött och osocial, fast jag egentligen hade hoppats på att må bättre just idag.

Natten var fruktansvärd. Jag har legat och vridit mig i timmar utan att komma till ro. För lite sömn, och som ett brev på posten kom spänningshuvudvärken. Den där som sitter som ett band runt hela huvudet.

Jag vill så gärna få någon timmes sömn nu, men det går inte. Jag kan inte koppla av. Tankarna snurrar konstant. Det känns som att ha huvudet fullt av brus – ni vet ljudet från den svartvita, snöiga tv-bilden på 80-talet. Exakt så låter det i mitt huvud idag.

Idag är en sån dag.

Ett vackert avslut

Hej alla fina! Idag är en sån där dag som känns lite extra i bröstet. Att få lyssna på lillebrors och pappas tankar kring fasters begravningsceremoni var tungt. Både jag och mamma blev djupt berörda, och tårarna kom, helt naturligt.

De beskrev ceremonin så vackert, så stillsamt och varmt, att det nästan gjorde ont – på det där fina sättet. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat vara där, men ni vet hur min värkproblematik sätter sina gränser. Ändå har jag henne så varmt i hjärtat. Finaste faster.

Nu är hon på andra sidan, hos alla andra. Jag kan se det framför mig – hur hon blev varmt mottagen. Det känns tröstande ♡

Lite tankar bara

Hej! Alltså 00’s musik är ju rena rama nostalgi. Lyssnar på Flo Rida och man dras tillbaka till ungdomens dagar. Helt plötsligt slår det en – jag är 40 år gammal nu. Var åren tagit vägen, det vet jag inte. Men det jag hunnit med är att bli mamma, bli sjuk och vara nära döden. Känner inte att mycket vettigt blivit av egentligen. Men jag är tacksam och glad för det fina i livet – det betyder mest. Och alla fina människor runt omkring mig, guldvärt!

Jag ska strax lämna ifrån mig datorn. Får huvudvärk av för mycket skärmtid.

Degkris mellan bokläsningen

Hej! Nu jäser mina dumma semmelbullar. Ja, jag säger dumma – för det här var inte någon romantisk bakstund och mysig musik i bakgrunden. Det här var ett träningspass för överkroppen. Degen var seg och jag har nu både muskelvärk i armarna och mjölksyra från helvetet efter att ha rullat de där jävlarna. Seriöst, jag övervägde flera gånger att bara öppna fönstret och kasta ut hela degen. Men vi tog oss igenom det tillsammans. Nu ska de i alla fall jäsa i 2–3 timmar (lyxigt ändå), så jag har äntligen fått lite paus. Snart är det bara pensling och swisch in i ugnen. Förhoppningsvis utan någon tragisk olycka!

Som om inte det räckte så fick jag mjöl överallt. På kläderna, i håret, på ställen där mjöl absolut inte hör hemma. Kul! Verkligen toppen. Mellan degkriserna har jag faktiskt hunnit läsa lite i boken, storstädat badrummet och renbäddat gästrummet. Känner mig ändå rätt produktiv trots allt.

Imorgon kväll kommer min fina lillebror hit från Finland. Det ska bli så mysigt att få träffa honom. Han kommer också att närvara på min fasters begravning. Jag kommer tyvärr inte kunna följa med – det är en lång bilresa fram och tillbaka, och med värken i kroppen hade alla vibrationer blivit alldeles för mycket. Det känns såklart tråkigt, men ibland måste man lyssna på kroppen, även när hjärtat vill annat.

Nu ska jag njuta av jäspausen, försöka skaka ur mjölet ur håret och hoppas innerligt att semmelbullarna åtminstone blir goda. Efter allt det här är de skyldiga mig det.

Kärlek kommer med fyra ben

Hej! Jag ligger i sängen just nu. Täcket är lite för varmt,  allt är ändå helt perfekt, för bredvid mig ligger Tyra. Min Tyra. Min lilla favorithund. Mitt hjärta i pälsform.


Alltså hur kan man älska någon så här mycket? På riktigt. Det är nästan löjligt. Hon är mitt svansbarn, eller ja, hon har ju ingen svans. Så djurbarn då. Eller livets största kärlek, punkt.


Hon ligger tätt intill, snarkar lite (okej, ganska mycket) och ser helt obekymrad ut över världens alla problem. Som om hennes enda ansvar här i livet är att vara söt och ta upp exakt 80 % av sängen. Vilket hon sköter exemplariskt. Ni förstår kanske inte, men den här hunden har bokstavligen gett mig styrkan att leva. Hon var den som fanns där när jag var i botten. När allt var tungt, när jag inte orkade mer, när dagarna bara gick utan mening. Då fanns hon där. Alltid. Med sin värme, sina ögon och sin närvaro. Älskade Tyra!


Nu har hon varit vid min sida i nio långa år. NIO. Helt galet. Nio år av promenader, skratt, och oändligt mycket kärlek. Och jag hoppas, jag hoppas, att vi får många fler tillsammans.
Ibland kommer de där tankarna smygande. De mörka. De jag önskar att jag inte hade. Tankarna på den dagen hon inte längre finns. De knackar mig på axeln ibland. Jag försöker putta bort dem, tänka på något annat, fokusera på nuet.


Så jag ligger i sängen. Klappar min Tyra. Andas in bulldogg-lukt (ni som vet, ni vet). Och tänker att kärlek ibland kommer med fyra ben, rynkigt ansikte och totalt noll respekt för personligt utrymme. Och det är faktiskt helt perfekt!

Lite förhoppningsfull

Idag har verkligen varit en sådan där dag som bara försvinner. Timmarna gick fort, trots att jag faktiskt sov ända till klockan 13. Och vet ni – det behövdes. Jag var helt slut när jag vaknade och det kändes som att kroppen bara sa ifrån och krävde vila. Ibland får man faktiskt bara acceptera det och släppa alla måsten.

Dagen har varit lite upp och ner psykiskt. Jag har haft en sån där diffus ångestklump i kroppen, ni vet när den bara ligger där och gnager utan någon tydlig anledning. Inte jättekul, men ångestmedicinen har ändå hjälpt lite och gjort det hela mer hanterbart. Det är små steg, men de räknas.

Nu ligger jag i sängen tillsammans med Tyra och fortsätter titta på Knutby-serien på TV4 Play. Alltså… jag är HELT fast. Den är så otroligt bra och samtidigt så obehaglig. En sådan serie som man inte kan sluta titta på, trots att man egentligen borde blunda ibland, haha!

Idag fick jag också utskrivet lite starkare värktabletter som jag ska hämta ut imorgon. Jag hoppas verkligen att de kan hjälpa mig mer i vardagen. Att jag kanske får lite mer energi, lite mer ork att göra vanliga saker utan att allt tar slut direkt. Fibromyalgin gör sig påmind i hela kroppen och smärtan kan vara riktigt dränerande, både fysiskt och mentalt.

Men trots allt detta känner jag mig ändå hoppfull. Det kanske inte är en toppendag, men det är en dag som gick, och det är okej. Ibland är det precis tillräckligt. Nu ska jag bara fortsätta vila, mysa med Tyra och låta serien rulla vidare.

Det värmer i hjärtat

Helgen har varit rätt jobbig. Smärtorna har varit extra påtagliga, särskilt i fredags och igår, och kroppen har verkligen sagt ifrån. Fibromyalgin är inte nådig ibland, och den här helgen har varit en sån där som tär både fysiskt och mentalt.

Samtidigt har jag haft Christoffer här, och det har varit så mysigt. Jag har verkligen saknat honom. Det betyder mycket att få ha honom nära, och det har varit skönt att inte sova ensam. Man märker hur mycket det gör, särskilt när man är särbos. Som tur är kommer han igen på torsdag, och det ger mig något fint att se fram emot.

Idag hämtade jag ut min ADHD-medicin. Just nu har jag huvudvärk, mår illa och har ont i hela kroppen, så dagen har inte varit den bästa. Försöker lyssna på kroppen så gott det går, även om det är frustrerande när man bara vill må bättre.

Ikväll umgicks jag lite med mamma, och det var både roligt och mysigt. Vi skrattade massor, såna där skratt som verkligen värmer inifrån. Älskar mamma – hon betyder så mycket för mig.

Nu ligger jag bara ner och försöker fokusera på något annat, försöker ”glömma” värken för en stund, men det är lättare sagt än gjort. Jävla fibromyalgi.

Imorgon börjar en ny vecka. Jag hoppas såklart på en bra sådan, men försöker att inte ha för höga förväntningar. En dag i taget får räcka just nu.

Min själsliga syster

Alltså… vissa människor är bara menade att finnas i ens liv. Johanna är inte bara min bästa vän – hon är min själssyster, min mentala tvilling och beviset på att universum ibland faktiskt gör helt rätt.

Vi har känt varandra i över 20 år. Vi har ALDRIG träffats. Ändå synkar vi bättre än folk som bor ihop. Förklara det om ni kan. Våra hjärnor high-fivar varandra konstant.

Johanna ger mig så mycket skratt att det är ett under att jag fortfarande har hela möbler kvar. Ibland är hon så rolig att jag ramlar av soffan. På riktigt. Skrattgråt, andnöd, ”jag-kan-inte-resa-mig” nivå. Älskade lilla människa alltså.

Och att hon står ut med mig? Det är fan ett mirakel. Jag är ju inte direkt standardmodell. Men kanske är det just därför jag är one in a million och helt orimligt amazing. Och tillsammans? Ja, då är vi två one in a million. Det blir liksom för mycket greatness i samma vänskap.

Det ENDA som fattas oss nu är systermuggar. Matchande. Heliga. Hon sitter i ena änden av landet, jag i den andra, och där sitter vi ändå och sörplar kaffe samtidigt ur våra systermuggar. Distansvänskap deluxe. Mysfaktor 10/10!

När vi blir gamla ska vi bo grannar. Ingen diskussion. Vi kommer sitta på varsin veranda, skrika till varandra, dricka kaffe, skratta åt exakt samma saker och vara de där tanterna folk undrar lite över. Det är drömmen. Det är LIVET.

Tack Johanna, för att du alltid finns där. När jag faller, när jag flyger och när jag bara är allmänt jag. Du är konstant. Och det är ovärderligt.

Själssystrar. För alltid ♥

Det känns helt underbart

Idag har varit en sådan där dag med många intryck. Lite trött i huvudet, lite mycket på en gång. Men trots det vill jag verkligen säga att det har varit en fin dag. Jag försöker bli bättre på att fokusera på det som är bra, det som faktiskt ger lugn och glädje – och idag fanns det mycket av just det.

Vi kan bocka av den här dagen nu. Imorgon börjar helgen – och det känns helt underbart!

När jag kom hem från jobbet landade jag direkt. Jag har ätit gott, vilat och umgåtts med mamma och pappa, vilket alltid ger mig ro i själen. Jag tog också tag i de allra sista julgrejerna här hemma. Tydligen hade vi helt glömt bort juldukarna, men nu är de undanplockade och ersatta med nya fina dukar. Så skönt att det blev gjort.

Ikväll har jag även tvättat, bland annat våra nya sängkläder som Christoffer ska bädda med. Det finns få saker som slår känslan av att krypa ner i en renbäddad säng – det ska verkligen bli underbart.

Nu har jag ätit kvällsmat och kör lite multitasking – tittar på en dokumentär, pratar lite med Christoffer, skriver av mig och börjar känna hur kroppen varvar ner. Snart är det dags att sova.