Hej! Jag ligger i sängen just nu. Täcket är lite för varmt, allt är ändå helt perfekt, för bredvid mig ligger Tyra. Min Tyra. Min lilla favorithund. Mitt hjärta i pälsform.
Alltså hur kan man älska någon så här mycket? På riktigt. Det är nästan löjligt. Hon är mitt svansbarn, eller ja, hon har ju ingen svans. Så djurbarn då. Eller livets största kärlek, punkt.
Hon ligger tätt intill, snarkar lite (okej, ganska mycket) och ser helt obekymrad ut över världens alla problem. Som om hennes enda ansvar här i livet är att vara söt och ta upp exakt 80 % av sängen. Vilket hon sköter exemplariskt. Ni förstår kanske inte, men den här hunden har bokstavligen gett mig styrkan att leva. Hon var den som fanns där när jag var i botten. När allt var tungt, när jag inte orkade mer, när dagarna bara gick utan mening. Då fanns hon där. Alltid. Med sin värme, sina ögon och sin närvaro. Älskade Tyra!
Nu har hon varit vid min sida i nio långa år. NIO. Helt galet. Nio år av promenader, skratt, och oändligt mycket kärlek. Och jag hoppas, jag hoppas, att vi får många fler tillsammans.
Ibland kommer de där tankarna smygande. De mörka. De jag önskar att jag inte hade. Tankarna på den dagen hon inte längre finns. De knackar mig på axeln ibland. Jag försöker putta bort dem, tänka på något annat, fokusera på nuet.
Så jag ligger i sängen. Klappar min Tyra. Andas in bulldogg-lukt (ni som vet, ni vet). Och tänker att kärlek ibland kommer med fyra ben, rynkigt ansikte och totalt noll respekt för personligt utrymme. Och det är faktiskt helt perfekt!
