Alltså den här veckan. Jag har så många negativa kommentarer om den att jag knappt orkar rada upp dem. Värken har varit helt brutal. Det har varit sjukhusbesök, oro och en konstant klump i magen – mest för mamma. Min älskade mamma. Hon opererades i måndags bland annat, och som tur är mår hon okej nu. Bara det är ju en enorm lättnad.
I tisdags var planen att följa med henne till sjukhuset igen, men min kropp hade helt andra planer. Den skrek rakt ut nej. Jag kunde knappt lyfta armen och blev kvar i sängen mycket längre än tänkt. När de väl var på väg hem försökte jag i alla fall plocka undan och städa lite. Försökte iallafall. Kroppen var inte glad på mig.
Igår var det jobbdag. Och ja, det var kämpigt. Jag bet ihop, drog på mitt bästa ansikte och försökte dölja smärtan. Men, jag hade faktiskt otroligt kul. Jag längtar redan tillbaka till nästa vecka. Jag har alltid roligt där även om kroppen dummar sig.
Idag var det dags för ännu en smärtundersökning. Ni vet, den där klassiska, de klämmer, känner, antecknar medan man själv sitter och gråter – ja, jag grät faktiskt. Känns som ingen vill fatta! Resultatet var 12 av 12 i smärtpoäng. Det kändes så dumt, för jag har gjort detta tre gånger nu och fattar inte varför man ska börja på ett igen. Känns som bortkastade pengar. Det betyder också att remissen äntligen skickas till smärtkliniken i Lund. Sen lär det väl ta tid innan jag får en tid där, men ändå. Ett steg fram.
Som om det inte räckte har det varit strul med både myndigheter och vården idag också. Jag känner mig helt sönderstressad och nästan kvävd av allt. Men nu har jag bestämt mig för att lägga det åt sidan tills på måndag. Det är ju faktiskt helg. Punkt!
Jag tog emot ett TUNGT paket från Matsmart för en stund sen och det högg till som en kniv i ländryggen. Nu kan jag knappt vrida eller vända mig. Är det så här ryggskott känns?
Veckans absoluta höjdpunkt då? Jag har köpt massor av nya böcker! Och jag längtar verkligen efter att börja läsa dem. Det är nog det bästa som hänt den här veckan, om jag ska vara ärlig. Just nu fortsätter jag läsa Viktor Frisks bok, invirad i en filt och med ambitionen att inte röra mig mer än nödvändigt.
